Jennie från Håsten

Jag märker hur jag kramar min iPhone allt hårdare, med högerhanden, samtidigt som jag hör mamma upprepa: ”Linda är på sjukhus. Hon har försökt ta livet av sig. Hon ligger i koma.” Jag har svårt att ta in det hon säger. Min storasysters självskadebeteende har pågått länge, och har blivit något som vi i familjen lever med. Något som liksom hör till och som vi ständigt måste förhålla oss till. När vi har avslutat samtalet går jag in i sovrummet, slänger mig på sängen och somnar. Dagen efter ringer mamma igen. Hon säger att Linda ligger i respirator och att hennes hjärna har röntgats. Mer vet hon inte just nu. Även om jag hör oron i mammas röst så tror jag att min syster kommer att överleva. Sedan 10 års ålder har hon sagt att hon ska ta livet av sig en vacker dag. Vilket hon också har försökt att göra hur många gånger som helst. Men på något sätt har hon alltid klarat sig. Som den gången när hon tryckte en gaffel rakt igenom sin handled. Hennes underarmar är svårt ärrade efter otaliga försök att ta sitt liv eller att skada sig. Den tredje dagen som min storasyster ligger i respirator, på Umeå sjukhus, försöker de än en gång att väcka henne.

De lyckas inte.